Blogg D: ELEMENTS OF JOURNALISM

När medieklimatet leder till kaos för de nyhetstörstande

Det är fredag eftermiddag/kväll och jag nås av nyheten om den fasansfulla skolskjutningen i USA via en nyhetssändning på radion. Ännu är mycket oklart men uppgifter om den skyldige bakom dådet och antalet offer m.m. presenteras i rapp takt med auktoritär stämma. Det går en timme och nästa nyhetssändning kommer. Med samma stämma presenteras nyheten igen, nu dock med helt andra uppgifter. Under kvällen följer jag sändning efter sändning men det gör mig tyvärr inte det mista klokare. Inte två sändningar i rad innehåller samma faktauppgifter utan nyheten förändras hela tiden. Jag gick över till att följa diverse nyhetsappar och sajter men samma sak där. Först var det två skyttar, sedan en. Först var hela skyttens familj också mördade, sedan bara mamman. Först var mamman lärare på skolan, sedan inte alls. Eller hur var det nu?

Nyheten om skolskjutningen i USA spred sig som en löpeld över hela världen både bland sociala medier och traditionella medier. Detta med rätta då händelsen absolut har ett nyhetsvärde. Frågan är dock om spridningen gick till på rätt sätt? I efterhand när man ser på hur många sakfel som faktiskt spreds inte bara på nätet utan också genom medierna så blir man ju fundersam.
edieklimatet idag är hårt. Konkurrens mellan medier har funnits länge men nu konkurrerar man också med röster på nätet och sociala medier. Alla vill vara först på bollen och komma med de bästa nyheterna, vilket såklart sätter på sin spets många av de journalistiska element som Bill Kovach och Tom Rosenstiel talar om i sin bok What Newspeople Should Know and the Public Should Expect.

Kovach och Rosenstiel skriver att journalistikens första skyldighet är till sanningen. Vad som är den absoluta sanningen kan ju alltid diskuteras men i nyheter ska faktauppgifter vara korrekta. Man ska som medborgare kunna förvänta sig det och som journalist är det därför viktigt att se till så att de fakta som presenteras är korrekta och också förståeliga. Under de första timmarna efter en händelse så är det extra viktigt att se till så att all fakta är korrekt. Det är nämligen under denna tid som människor skapar sig en uppfattning om händelsen och attityder till den. Det var just detta som blev det största problemet när det gäller mediernas rapportering av skolskjutningen. De som inte liksom jag följde nyhetsflödet noga de närmsta dagarna missade kanske alla faktaändringar som skedde allt eftersom. Många går kanske därför fortfarande runt och tror på osanningar. Detta blir extra problematiskt i det fallet att många medier i USA publicerade namn och bild på fel gärningsman vilket såklart är ett övertramp som kan komma att skada den oskyldige framöver. Kovach och Rosenstiel skriver att verifiering är journalistikens ryggrad. Speciellt numera när osanningar florerar i allt högre grad i och med internet. Är det dock så att detta glöms bort bland de traditionella medierna i dagens nyhetshets?

När det gäller sociala medier så finns inte samma press på korrekthet där än då man inte har samma förväntningar på det där. Detta gör nog att de flesta läser det som sprids på nätet med en nypa salt. Jag läste t.ex. i en kommentar till ett inlägg som spreds på Facebook, om ett av offren i skolskjutningen, att någon kritiserade inläggets sanningshalt eftersom det inte stått i någon tidning än. Varav någon annan menade att det kanske inte spelade någon roll om det var helt sant för det var lika hemskt ändå. Toleransen verkar vara högre när det gäller felaktiga uppgifter på internet, men det kanske också håller på att ändras?

Kovach och Rosenstiel skriver vidare att journalistikens första lojalitet är gentemot medborgarna. De ska inte låta sig påverkas av någon eller något. Dock finns det ju bevisligen mycket som påverkar journalisternas arbete. Kovach och Rosenstiel tar upp två saker som främst pressar på verifieringen av fakta. 1. Man vill publicera nyheten så fort som möjligt och tänker då att man kan rätta till fel senare. 2. Man tänker att man likaväl kan publicera nyheter eftersom de redan är ute i etern. Båda dessa kan ses som mycket möjliga när det gäller publiceringsbesluten i samband med rapporteringen om skolskjutningen i USA. Nu vet ju jag självklart inte hur processen såg ut men jag kan gissa att många av de uppgifter som man publicerade i Sverige togs direkt från amerikanska medier utan att dubbelchecka dem först. Och eftersom ursprungskällorna här var helt galet ute så blev det så även i svenska medier. Kovach och Rosenstiel skriver att i och med internet har fakta, citat och berättelser blivit allt mer lättillgängliga, även för journalister. Denna utveckling kan ha försvagat processen av dubbelcheckning. När journalister bara tar in flöden av information som kommer till dem kan de bli mer passiva än om de samlat in informationen själva. Kovach och Rosenstiel menar också att det inte räcker att bara säga ”källor sa…” utan källorna måste förtydligas ännu mer. Om källan beskrivs fullständigt så kan nämligen publiken själva avgöra om de vill tro på det eller inte. Källorna förtydligades inte under de inledande radiosändningarna jag hörde vilket gjorde att jag såklart litade på den auktoritära stämman. Vilket i slutändan gjorde att mitt förtroende för dem minskade och det är såklart något yrkeskåren inte behöver då de redan idag har lågt förtroende hos allmänheten.

Kovach och Rosenstiel ställer frågan om journalister ska ge människor vad de behöver eller vad de vill ha? De menar att journalister ska förse människor med information som de behöver för att förstå världen. De ska hitta denna information men också göra den meningsfull, relevant och engagerande för publiken. För om journalistiken bara tillgodoser människor med information som de vill ha så berättar man ju också bara om den del av samhället som de redan känner till. I artikeln Newtown victim’s sister: Anguished photo of her ’kills’ skriven av Andrew Beauion står följande:

American University professor W. Joseph Campbell tells The Washington Post’s Paul Farhi the incorrect facts were “narrative fulfillment” — they fit the story that people wanted to tell. “It’s hard for us to accept the idea that something so horrible was completely random,” Campbell says.

Anledningen till att så många felaktiga faktauppgifter spred sig som en löpeld bland medierna kan alltså bero på att man tyckte att dessa fakta passade in i den berättelse som man ville berätta. Och detta gäller inte bara medierna utan också de källor som i första steget yttrat sig. Man ville inte acceptera att skolskjutningen kunde vara slumpmässig utan tog därför åt sig och trodde på uppgifter som att t.ex. mamman jobbade på skolan och att det var därför skjutningen skedde just där.

Frågan är dock vart tanken om att journalister har en skyldighet att utöva sina personliga samveten kommer in här. Kovach och Rosenstiel menar att alla journalister, från nyhetsrummet till styrelserummet, måste ha en moralisk kompass. En personlig känsla för etik och ansvar. Och vart var den känslan när det gäller publiceringen av alla dessa felaktiga fakta. Jag kan förstå att man i första radiosändningen kan presentera felaktiga uppgifter men märker man inte fram mot tredje sändningen att något är galet och att man kanske ska tänka till en extra gång?

Craig Silverman skriver i artikeln Inreal-time journalism, declaring what you won’t report can be just as importantas what you will om vikten av återhållsamhet och att det faktisk kan vara ett konkurrenskraftigt drag. Han menar att man dock måste tydliggöra varför man inte rapporterar om det man inte rapporterar om. Han tar exemplet “A Facebook profile is circulating, but we are not confident it is the shooter and that’s why we are not sharing it”. På så vis visar man att man är med i matchen men att man inte vill sprida vad som kan vara felaktiga uppgifter. Och detta är något som Silverman menar är viktigt i dagens direktrapportering för på det viset vet människor vilka som rapporterar och vilka som inte rapporterar om viss information och varför. Det skapar ordning och påminner publiken om vilken information som inte är universellt verifierad ännu.

Kovach och Rosenstiel skriver mot slutet av sin bok att journalistens roll idag är annorlunda från förr eftersom världen idag är fylld av information. När denna finns att tillgå dygnet runt så måste förhållandet mellan journalisten och publiken förändras. Journalistens roll idag menar de därför blir att tillgodose medborgaren med verktygen den behöver för att finna kunskap själv från den oändliga flod som finns av rykten, propaganda, skvaller, fakta osv. Journalisten måste förutom göra världen förståelig också göra informationsflödet förståeligt. Och ett sätt för att kunna lyckas med detta kan då vara att vara återhållsam och tydliggöra för läsaren vilken information den kan lita på eller inte. För journalistens roll är ju att presentera sanningen och att medierna under rapporteringen av skolskjutningen i USA spred vad som med tiden även måste ha uppfattats som tveksamma uppgifter av dem själva strider bevisligen mot det.