BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

En riktig våldtäktsman. En bok om samhällets syn på våldtäkt. Katarina Wennstams titel säger egentligen det mesta om boken då den handlar om just våldtäktsmän och om samhällets syn på dem och våldtäkterna de utför. Boken engagerar och väcker vrede. Att läsa att många anser att de våldtäkter som inte sker av okända män inte är lika farliga är upprörande. Att läsa hur vissa våldtäktsmän kommer undan med sina handlingar på grund av att de inte faller in under samhällets syn på hur typiska våldtäktsmän ser ut är ännu mer upprörande. Men mest upprörande är dock att läsa att våldtäktsmän som bevisligen har utfört våldtäkter ändå frikänns för att de själva inte uppfattat det som en våldtäkt. Eller i alla fall säger att de inte uppfattade de där sparkarna och protesterna som ett nej för att kvinnan tidigare flirtat med dem. Kanske upprörs jag extra för att jag är kvinna eller för att jag är en ganska lättpåverkan människa. Jag tror dock de flesta som läser Katarina Wennstams bok blir påverkade på ett eller annat sätt, för det är inte bara det som beskrivs i boken som bidrar till det utan också sättet boken skrivs på.

En riktig våldtäktsman. En bok om samhällets syn på våldtäkt är en bok som enligt mig utan tvivel faller in under kategorin New journalism. Det är ett gediget faktagranskade som ligger som grund och genom att studera källistan ser man att det är enorm arbete som lagts ner. Men samtidigt finns litteraturens inlevelseförmåga där och kanske är det detta som faktiskt mest konkret gör att man blir så engagerad. Genom att beskriva händelseförlopp på ett berättelseliknande sätt görs det kanske mer lättillgängligt än om man refererat domar och förhörsprotokoll rakt av. Detta görs visserligen också i boken och ger i sig tyngd åt det som sägs men att det varieras i boken tror jag är till en fördel.

Men att vara lättillgängligt kan också vara riskabelt. För hur ska man se på dessa passager i boken? Som ren fiction eller som sanning? I Jan Gradvalls text New Journalism blir aldrig gammal säger han att även fictiondelar kan bygga på grundliga intervjuer med inblandade. Man kan då anta att det borde betyda att man kan ta även de delarna som sanna. Men i Wennstams bok är det inte lika klart vad dessa passager bygger på. Jag ställer mig frågande till om hon verkligen intervjuat de inblandade, pga. sekretessbelagda uppgifter bl.a., utan tror snarare att passagerna bygger på vad hon läst i protokoll och liknande. Och vad säger då att det hon säger verkligen är sant i allra säkraste mening. Kan man vara säker på att de inblandade verkligen gjorde och sa eller tänkte precis som hon skriver? Kanske inte. Se på exemplet nedan hämtat från kapitlet Förmildrande omständigheter:

”Maria hade trevligt, det var två roliga killar. Inte trodde hon att de var 25, men skit samma. De var härliga att prata med och det var skönt att få skratta lite. Det hade varit en jobbig sommar. Tanken på allt som varit slog henne samtidigt som Ola fick syn på hennes vänsterhand. Den vita randen på ringfingret lyste mot hennes solbrända hud.”

Visst låter detta parti mer som en roman och detaljer som att tanken om allt som hänt Maria slår henne exakt samtidigt som Ola fick syn på hennes vänsterhand ställer en frågande till hur Wennstam verkligen kan veta det. Men spelar det egentligen någon roll? Har detaljer som denna sådan betydelse att det kan fälla hela bokens trovärdighet. Knappast om ni frågar mig. Men visst är det riskabelt. Men frågan man som författare får ställa sig är väl vilket som är viktigast. Att göra boken mer lättläst så att fler personer läser den och kanske trovärdigheten sänks något eller att skriva en bok som kanske inte lika många läser? Jag tror de flesta skulle välja alternativ ett och inte bara för att kanske tjäna mer pengar.

Jag var på en föreläsning för ett par veckor sedan som Markus Lutteman höll. Han har skrivit bl.a. El choco och berättade att han i sin bok Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan fick ändra namn och detaljer för att inte riskera att bli anklagad för förtal då många av personerna fortfarande levde. Han menade att ju fler ändringar man gör så kommer man längre ifrån den egentliga sanningen. Lutteman medgav att detta leder till att man inte kan vara helt ärlig mot läsaren eftersom denna inte kan kolla upp och kontrollera den fakta som presenteras. Wennstam stöter på liknande problem i sin bok då många namn på personer och platser måste ändras för att inte undanröja förövare och offers identitet. Många gånger finns det inte heller något namn från början då de är sekretessbelagda i domen hon utgår ifrån och hon lägger då till namn, förmodligen för att underlätta läsningen. Betyder det att hon också kommer bort från sanningen? Svår fråga men jag skulle nog ändå säga nej. Så länge det inte handlar om större detaljer och man är öppen med vilka ändringar man gör, vilket hon är, så ser i alla fall inte jag det som att förvanska sanningen. Men frågan om vad som egentligen är sanningen kvarstår fortfarande.

Lutteman lyfte i sin föreläsning fram att det faktiskt kan vara svårt att få fram den egentliga sanningen även av att intervjua olika inblandade personer då de kan ha olika minnen av samma händelse. Och vad säger då att den enas svar är mer sant än det andras? Det sägs ju finnas tre sidor av en berättelse, din – min och sanningen, och då går det kanske aldrig att beskriva sanningen så länge inte alla inblandade är absolut överens. Och det lär nog sällan bli fallet när det gäller varken de inblandade i våldtäktsfall eller synen på våldtäktsmän och våldtäkter.

Jag tycker att det finns ett problem i En riktig våldtäktsman. En bok om samhällets syn på våldtäkt och det är känslan av att inte alla sidor av ämnet behandlas i boken. För är det verkligen så enkelt att alla anklagade våldtäktsmän alltid är skyldiga? Finns det verkligen inga oskyldiga män som anklagas? Är det alltid kvinnorna som har sanningen? Det är i alla fall det känslan jag lämnas med efter att ha läst boken. Och det om något som får i alla fall mig att bli tveksam till sanningshalten i boken. Inte för att det som tas upp i boken inte stämmer utan mer för att det som utelämnas kanske också stämmer. Och då, om någon gång, får man kanske en förvanskad bild av verkligheten. Men kanske är det så att mina frågor är helt obefogade och svaren obetydliga men genom att inte ens ha med en liten diskussion om detta så lämnas i alla fall jag med en liten bitter smak i munnen även om jag gillade boken väldigt mycket.

Det är en engagerande bok. Det som stod i den gjorde mig förbannad. På människor som inte ser alla våldtäkter som lika illa. På människor som inte inser att våldtäktsmän inte behöver se ut på ett speciellt sätt för att vara skyldiga. På domstolar som frikänner bevisligen skyldiga män för att männen säger att de inte fattade vad de gjorde. Katarina Wennstams bok engagerar och väcker vrede minst sagt. Läs den. Men var lite kritisk. Det skadar aldrig.