I Sverige har vi tryckfrihet och yttrandefrihet om än med vissa begränsningar. Detta betyder att vi har rätten att i vilken form som helst uttrycka tankar, åsikter och känslor så länge det inte handlar om t.ex. uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp. Dessa lagar anses dock inte vara tillräckliga för att kunna skydda enskilda människor från lidande och pressen har därför infört egna etiska regler, de såkallade spelreglerna. Detta har man gjort för att politikerna inte ska införa hårdare lagar.
Vart går gränsen?
I pressens spelregler står det bl.a. att man inte ska framhäva berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, religiösa åskådning eller sexuella läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. Så när det gäller fallet som togs upp i Medierna i p1 den 31 januari 2009 så vore det ju enligt spelreglerna rätt att låta bli att rapportera om de misstänkta pojkarnas religiösa bakgrund. I alla fall så länge det inte ansågs ha en betydelse i utredningen. Men så blev alltså inte beslutet på alla redaktioner. För medan en del valde att inte rapportera om denna bakgrund så valde andra att lyfta fram den. Det går alltså bevisligen att tumma på dessa spelregler. Vi har dock fortfarande yttrandefrihetens begränsningar och i detta fall kan det bli fråga om förtal eftersom uppgifterna som publicerades kan komma att utsätta de misstänkta för andras missaktning. Speciellt när man publicerar utdrag från en av de misstänktas bloggar som gör att man genom en snabb sökning på Google faktiskt kan hitta vem den misstänkte är. Detta bryter även mot spelreglerna som lyder: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd” samt ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger”. Pojkarna var ju i detta läge fortfarande inte dömda och framförallt var inte motivet hat det främsta spåret i utredningen. För även om de misstänkta hyste sådana åsikter så behöver det inte betyda att det var dessa som var orsaken till dådet. Och att koppla ihop hat med religiös bakgrund eller extrema åsikter kan nog vara vanskligt. Jag tillhör den skaran som skulle vänta med att rapportera om pojkarnas religiösa bakgrund till det faktiskt ansetts som viktigt i utredningen. Även om det är synd att det ska behöva vara så, så drar människor ofta hela folkgrupper över en kam och genom att koppla ihop religionen med denna typ av våldshandlingar så skapar det nog onödigt bränsle till religiösa spänningar. Jag kan då tycka att medierna har ett ansvar att undvika det så länge det går. Men samtidigt menade ju Jan Helin, ansvarig utgivare för Aftonbladet, i programmet att genom att inte rapportera om pojkarnas baggrund så gör man sådana här frågor till ett ännu större problem. Kanske är det så att genom att alltid ta upp religiösa bakgrunder så avdramatiserar man det hela? En sak som jag är säker på efter att ha hört programmet i p1 är dock att jag aldrig skulle tillåta publicering av citat från bloggen i och med att det kan avslöja vem den misstänkte är. Det drabbar nämligen inte bara den misstänkte utan även dennes familj vilket aldrig kan vara rätt. I anslutning till diskussionen om programmet i p1 vill jag också säga att jag tycker det är olyckligt att medierna har pressats till att avslöja mer genom att det ändå publiceras namn och bild på t.ex. nätet. Jag hoppas att man vågar stå på sig och hålla sig till sina spelregler så gott det går.
Vad ska medierna rapportera om?
I pressens spelregler står det att medierna ska ge en korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Men något som också lyfts fram är allmänintresset. Det är just detta allmänintresse som jag tror har lett till att redaktioner idag tummar mer på spelreglerna. Det är ett svårtolkat begrepp. T.ex. står det att man bör undvika att publicera namn om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namnet anges. Men vad är ett uppenbart allmänintresse? I Björn Hägers bok står det att det handlar om att intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov. Anders R Olsson gör samma beskrivning och menar att det alltså inte handlar om att tillfredställa medborgarnas nyfikenhet. Frågan är dock om medierna idag gör samma tolkning som dessa herrar? För att koppla tillbaka till förra inlägget så tror jag att namnpublicering hanteras olika beroende på om nyhetsredaktionen styrs av det publicistiska eller det marknadsmässiga styrfältet. Jag tror faktiskt att det är lättare att tumma på reglerna i tidningar där man vill locka läsare, men detta kanske bara är fördomar. Ska jag vara ärlig så är jag en av dem som ofta blir förbannad när tidningar svassar runt. Detta gäller såklart inte alla gånger då det används vaga benämningar utan mer när det handlar om rubriker liknande ”Nöjesprofil fast för rattfylla”. Min ilska handlar inte då om att säger de a så får de väl säga b. Nej, det handlar om att jag ställer mig frågande till varför de rapporterar om händelsen överhuvudtaget. Är det verkligen i allmänhetens intresse att veta att vem-det-nu-är har kört påverkad? Visst det kan göra att vi alla andra går runt och har en falsk bild om vem-det-nu-är men förändras det av en sådan här rubrik? Vi vet ju fortfarande inte vem det är! Nej det här är en publikfrierinyhet och ni som läste mitt förra inlägg vet vad jag tycker om dem! Dessutom är det ju här, precis som i händelsen med de misstänkta pojkarna här ovan, fler än dem själva som drabbas. Sådana rubriker leder bara till skvaller och rykten som jag tror skadar mer än gör nytta. Björn Häger skriver att människor vars agerande har betydelse för andra får tåla mer och att den som öppnar sitt privatliv för offentligheten, öppnar också för publicering om detta. Detta kan man ju tycka olika om men jag tillhör i alla fall de som anser att det är synd att nyheter om kändisars snedsteg får så mycket plats i tidningarna att andra nyheter får prioriteras bort.
Hur mycket ska medierna verkligen avslöja?
I min research inför detta inlägg kom jag in på medievärldens hemsida och fick upp en artikel där man behandlade frågan varför inte en radiopratares namn publicerats efter att denne dömts för sexuellt övergrepp mot barn när man publicerade Ola Lindholms namn till och med innan han dömdes för ringa narkotikabrott. Detta kan man ju tycka är konstigt men till skillnad från vad andra kanske tycker så ser jag det som mer problematiskt att man publicerade Ola Lindholms namn än att man inte publicerade radiopratarens. Dessutom ställer jag mig frågande till om det ens är nödvändigt att särskilt lyfta fram att det handlade om en radiopratare? Är inte det han gjort illa nog ändå? Enligt spelreglerna ska man ju inte framhäva bl.a. yrke om det saknar betydelse i sammanhanget och det ställer jag mig tveksam till om det verkligen gör i detta fall. Men som det pekats på gång på gång i detta inlägg så verkar inte spelreglerna ha så hög ställning längre, i alla fall inte på alla redaktioner. Och vad jag tycker om detta formulerade juridikprofessor Mårten Schultz så bra i sin artikel "De pressetiska reglerna tas inte på allvar" så jag väljer att avsluta detta inlägg med ett utdrag därifrån:
”Om man reducerar de skrivna pressetiska reglerna till tycke och smak, eller till ”moraliska” bedömningar så innebär det att man inte betraktar reglerna som regler. Riktiga regler har en normativ kraft. Regler ska följas. När ingen följer reglerna – utan som mest betraktar dem som trevliga målsättningar som man bör nicka litet artigt åt emellanåt – så är regelsystemet i kris.”
