Blogg D: ELEMENTS OF JOURNALISM

När medieklimatet leder till kaos för de nyhetstörstande

Det är fredag eftermiddag/kväll och jag nås av nyheten om den fasansfulla skolskjutningen i USA via en nyhetssändning på radion. Ännu är mycket oklart men uppgifter om den skyldige bakom dådet och antalet offer m.m. presenteras i rapp takt med auktoritär stämma. Det går en timme och nästa nyhetssändning kommer. Med samma stämma presenteras nyheten igen, nu dock med helt andra uppgifter. Under kvällen följer jag sändning efter sändning men det gör mig tyvärr inte det mista klokare. Inte två sändningar i rad innehåller samma faktauppgifter utan nyheten förändras hela tiden. Jag gick över till att följa diverse nyhetsappar och sajter men samma sak där. Först var det två skyttar, sedan en. Först var hela skyttens familj också mördade, sedan bara mamman. Först var mamman lärare på skolan, sedan inte alls. Eller hur var det nu?

Nyheten om skolskjutningen i USA spred sig som en löpeld över hela världen både bland sociala medier och traditionella medier. Detta med rätta då händelsen absolut har ett nyhetsvärde. Frågan är dock om spridningen gick till på rätt sätt? I efterhand när man ser på hur många sakfel som faktiskt spreds inte bara på nätet utan också genom medierna så blir man ju fundersam.
edieklimatet idag är hårt. Konkurrens mellan medier har funnits länge men nu konkurrerar man också med röster på nätet och sociala medier. Alla vill vara först på bollen och komma med de bästa nyheterna, vilket såklart sätter på sin spets många av de journalistiska element som Bill Kovach och Tom Rosenstiel talar om i sin bok What Newspeople Should Know and the Public Should Expect.

Kovach och Rosenstiel skriver att journalistikens första skyldighet är till sanningen. Vad som är den absoluta sanningen kan ju alltid diskuteras men i nyheter ska faktauppgifter vara korrekta. Man ska som medborgare kunna förvänta sig det och som journalist är det därför viktigt att se till så att de fakta som presenteras är korrekta och också förståeliga. Under de första timmarna efter en händelse så är det extra viktigt att se till så att all fakta är korrekt. Det är nämligen under denna tid som människor skapar sig en uppfattning om händelsen och attityder till den. Det var just detta som blev det största problemet när det gäller mediernas rapportering av skolskjutningen. De som inte liksom jag följde nyhetsflödet noga de närmsta dagarna missade kanske alla faktaändringar som skedde allt eftersom. Många går kanske därför fortfarande runt och tror på osanningar. Detta blir extra problematiskt i det fallet att många medier i USA publicerade namn och bild på fel gärningsman vilket såklart är ett övertramp som kan komma att skada den oskyldige framöver. Kovach och Rosenstiel skriver att verifiering är journalistikens ryggrad. Speciellt numera när osanningar florerar i allt högre grad i och med internet. Är det dock så att detta glöms bort bland de traditionella medierna i dagens nyhetshets?

När det gäller sociala medier så finns inte samma press på korrekthet där än då man inte har samma förväntningar på det där. Detta gör nog att de flesta läser det som sprids på nätet med en nypa salt. Jag läste t.ex. i en kommentar till ett inlägg som spreds på Facebook, om ett av offren i skolskjutningen, att någon kritiserade inläggets sanningshalt eftersom det inte stått i någon tidning än. Varav någon annan menade att det kanske inte spelade någon roll om det var helt sant för det var lika hemskt ändå. Toleransen verkar vara högre när det gäller felaktiga uppgifter på internet, men det kanske också håller på att ändras?

Kovach och Rosenstiel skriver vidare att journalistikens första lojalitet är gentemot medborgarna. De ska inte låta sig påverkas av någon eller något. Dock finns det ju bevisligen mycket som påverkar journalisternas arbete. Kovach och Rosenstiel tar upp två saker som främst pressar på verifieringen av fakta. 1. Man vill publicera nyheten så fort som möjligt och tänker då att man kan rätta till fel senare. 2. Man tänker att man likaväl kan publicera nyheter eftersom de redan är ute i etern. Båda dessa kan ses som mycket möjliga när det gäller publiceringsbesluten i samband med rapporteringen om skolskjutningen i USA. Nu vet ju jag självklart inte hur processen såg ut men jag kan gissa att många av de uppgifter som man publicerade i Sverige togs direkt från amerikanska medier utan att dubbelchecka dem först. Och eftersom ursprungskällorna här var helt galet ute så blev det så även i svenska medier. Kovach och Rosenstiel skriver att i och med internet har fakta, citat och berättelser blivit allt mer lättillgängliga, även för journalister. Denna utveckling kan ha försvagat processen av dubbelcheckning. När journalister bara tar in flöden av information som kommer till dem kan de bli mer passiva än om de samlat in informationen själva. Kovach och Rosenstiel menar också att det inte räcker att bara säga ”källor sa…” utan källorna måste förtydligas ännu mer. Om källan beskrivs fullständigt så kan nämligen publiken själva avgöra om de vill tro på det eller inte. Källorna förtydligades inte under de inledande radiosändningarna jag hörde vilket gjorde att jag såklart litade på den auktoritära stämman. Vilket i slutändan gjorde att mitt förtroende för dem minskade och det är såklart något yrkeskåren inte behöver då de redan idag har lågt förtroende hos allmänheten.

Kovach och Rosenstiel ställer frågan om journalister ska ge människor vad de behöver eller vad de vill ha? De menar att journalister ska förse människor med information som de behöver för att förstå världen. De ska hitta denna information men också göra den meningsfull, relevant och engagerande för publiken. För om journalistiken bara tillgodoser människor med information som de vill ha så berättar man ju också bara om den del av samhället som de redan känner till. I artikeln Newtown victim’s sister: Anguished photo of her ’kills’ skriven av Andrew Beauion står följande:

American University professor W. Joseph Campbell tells The Washington Post’s Paul Farhi the incorrect facts were “narrative fulfillment” — they fit the story that people wanted to tell. “It’s hard for us to accept the idea that something so horrible was completely random,” Campbell says.

Anledningen till att så många felaktiga faktauppgifter spred sig som en löpeld bland medierna kan alltså bero på att man tyckte att dessa fakta passade in i den berättelse som man ville berätta. Och detta gäller inte bara medierna utan också de källor som i första steget yttrat sig. Man ville inte acceptera att skolskjutningen kunde vara slumpmässig utan tog därför åt sig och trodde på uppgifter som att t.ex. mamman jobbade på skolan och att det var därför skjutningen skedde just där.

Frågan är dock vart tanken om att journalister har en skyldighet att utöva sina personliga samveten kommer in här. Kovach och Rosenstiel menar att alla journalister, från nyhetsrummet till styrelserummet, måste ha en moralisk kompass. En personlig känsla för etik och ansvar. Och vart var den känslan när det gäller publiceringen av alla dessa felaktiga fakta. Jag kan förstå att man i första radiosändningen kan presentera felaktiga uppgifter men märker man inte fram mot tredje sändningen att något är galet och att man kanske ska tänka till en extra gång?

Craig Silverman skriver i artikeln Inreal-time journalism, declaring what you won’t report can be just as importantas what you will om vikten av återhållsamhet och att det faktisk kan vara ett konkurrenskraftigt drag. Han menar att man dock måste tydliggöra varför man inte rapporterar om det man inte rapporterar om. Han tar exemplet “A Facebook profile is circulating, but we are not confident it is the shooter and that’s why we are not sharing it”. På så vis visar man att man är med i matchen men att man inte vill sprida vad som kan vara felaktiga uppgifter. Och detta är något som Silverman menar är viktigt i dagens direktrapportering för på det viset vet människor vilka som rapporterar och vilka som inte rapporterar om viss information och varför. Det skapar ordning och påminner publiken om vilken information som inte är universellt verifierad ännu.

Kovach och Rosenstiel skriver mot slutet av sin bok att journalistens roll idag är annorlunda från förr eftersom världen idag är fylld av information. När denna finns att tillgå dygnet runt så måste förhållandet mellan journalisten och publiken förändras. Journalistens roll idag menar de därför blir att tillgodose medborgaren med verktygen den behöver för att finna kunskap själv från den oändliga flod som finns av rykten, propaganda, skvaller, fakta osv. Journalisten måste förutom göra världen förståelig också göra informationsflödet förståeligt. Och ett sätt för att kunna lyckas med detta kan då vara att vara återhållsam och tydliggöra för läsaren vilken information den kan lita på eller inte. För journalistens roll är ju att presentera sanningen och att medierna under rapporteringen av skolskjutningen i USA spred vad som med tiden även måste ha uppfattats som tveksamma uppgifter av dem själva strider bevisligen mot det.

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

En riktig våldtäktsman. En bok om samhällets syn på våldtäkt. Katarina Wennstams titel säger egentligen det mesta om boken då den handlar om just våldtäktsmän och om samhällets syn på dem och våldtäkterna de utför. Boken engagerar och väcker vrede. Att läsa att många anser att de våldtäkter som inte sker av okända män inte är lika farliga är upprörande. Att läsa hur vissa våldtäktsmän kommer undan med sina handlingar på grund av att de inte faller in under samhällets syn på hur typiska våldtäktsmän ser ut är ännu mer upprörande. Men mest upprörande är dock att läsa att våldtäktsmän som bevisligen har utfört våldtäkter ändå frikänns för att de själva inte uppfattat det som en våldtäkt. Eller i alla fall säger att de inte uppfattade de där sparkarna och protesterna som ett nej för att kvinnan tidigare flirtat med dem. Kanske upprörs jag extra för att jag är kvinna eller för att jag är en ganska lättpåverkan människa. Jag tror dock de flesta som läser Katarina Wennstams bok blir påverkade på ett eller annat sätt, för det är inte bara det som beskrivs i boken som bidrar till det utan också sättet boken skrivs på.

En riktig våldtäktsman. En bok om samhällets syn på våldtäkt är en bok som enligt mig utan tvivel faller in under kategorin New journalism. Det är ett gediget faktagranskade som ligger som grund och genom att studera källistan ser man att det är enorm arbete som lagts ner. Men samtidigt finns litteraturens inlevelseförmåga där och kanske är det detta som faktiskt mest konkret gör att man blir så engagerad. Genom att beskriva händelseförlopp på ett berättelseliknande sätt görs det kanske mer lättillgängligt än om man refererat domar och förhörsprotokoll rakt av. Detta görs visserligen också i boken och ger i sig tyngd åt det som sägs men att det varieras i boken tror jag är till en fördel.

Men att vara lättillgängligt kan också vara riskabelt. För hur ska man se på dessa passager i boken? Som ren fiction eller som sanning? I Jan Gradvalls text New Journalism blir aldrig gammal säger han att även fictiondelar kan bygga på grundliga intervjuer med inblandade. Man kan då anta att det borde betyda att man kan ta även de delarna som sanna. Men i Wennstams bok är det inte lika klart vad dessa passager bygger på. Jag ställer mig frågande till om hon verkligen intervjuat de inblandade, pga. sekretessbelagda uppgifter bl.a., utan tror snarare att passagerna bygger på vad hon läst i protokoll och liknande. Och vad säger då att det hon säger verkligen är sant i allra säkraste mening. Kan man vara säker på att de inblandade verkligen gjorde och sa eller tänkte precis som hon skriver? Kanske inte. Se på exemplet nedan hämtat från kapitlet Förmildrande omständigheter:

”Maria hade trevligt, det var två roliga killar. Inte trodde hon att de var 25, men skit samma. De var härliga att prata med och det var skönt att få skratta lite. Det hade varit en jobbig sommar. Tanken på allt som varit slog henne samtidigt som Ola fick syn på hennes vänsterhand. Den vita randen på ringfingret lyste mot hennes solbrända hud.”

Visst låter detta parti mer som en roman och detaljer som att tanken om allt som hänt Maria slår henne exakt samtidigt som Ola fick syn på hennes vänsterhand ställer en frågande till hur Wennstam verkligen kan veta det. Men spelar det egentligen någon roll? Har detaljer som denna sådan betydelse att det kan fälla hela bokens trovärdighet. Knappast om ni frågar mig. Men visst är det riskabelt. Men frågan man som författare får ställa sig är väl vilket som är viktigast. Att göra boken mer lättläst så att fler personer läser den och kanske trovärdigheten sänks något eller att skriva en bok som kanske inte lika många läser? Jag tror de flesta skulle välja alternativ ett och inte bara för att kanske tjäna mer pengar.

Jag var på en föreläsning för ett par veckor sedan som Markus Lutteman höll. Han har skrivit bl.a. El choco och berättade att han i sin bok Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan fick ändra namn och detaljer för att inte riskera att bli anklagad för förtal då många av personerna fortfarande levde. Han menade att ju fler ändringar man gör så kommer man längre ifrån den egentliga sanningen. Lutteman medgav att detta leder till att man inte kan vara helt ärlig mot läsaren eftersom denna inte kan kolla upp och kontrollera den fakta som presenteras. Wennstam stöter på liknande problem i sin bok då många namn på personer och platser måste ändras för att inte undanröja förövare och offers identitet. Många gånger finns det inte heller något namn från början då de är sekretessbelagda i domen hon utgår ifrån och hon lägger då till namn, förmodligen för att underlätta läsningen. Betyder det att hon också kommer bort från sanningen? Svår fråga men jag skulle nog ändå säga nej. Så länge det inte handlar om större detaljer och man är öppen med vilka ändringar man gör, vilket hon är, så ser i alla fall inte jag det som att förvanska sanningen. Men frågan om vad som egentligen är sanningen kvarstår fortfarande.

Lutteman lyfte i sin föreläsning fram att det faktiskt kan vara svårt att få fram den egentliga sanningen även av att intervjua olika inblandade personer då de kan ha olika minnen av samma händelse. Och vad säger då att den enas svar är mer sant än det andras? Det sägs ju finnas tre sidor av en berättelse, din – min och sanningen, och då går det kanske aldrig att beskriva sanningen så länge inte alla inblandade är absolut överens. Och det lär nog sällan bli fallet när det gäller varken de inblandade i våldtäktsfall eller synen på våldtäktsmän och våldtäkter.

Jag tycker att det finns ett problem i En riktig våldtäktsman. En bok om samhällets syn på våldtäkt och det är känslan av att inte alla sidor av ämnet behandlas i boken. För är det verkligen så enkelt att alla anklagade våldtäktsmän alltid är skyldiga? Finns det verkligen inga oskyldiga män som anklagas? Är det alltid kvinnorna som har sanningen? Det är i alla fall det känslan jag lämnas med efter att ha läst boken. Och det om något som får i alla fall mig att bli tveksam till sanningshalten i boken. Inte för att det som tas upp i boken inte stämmer utan mer för att det som utelämnas kanske också stämmer. Och då, om någon gång, får man kanske en förvanskad bild av verkligheten. Men kanske är det så att mina frågor är helt obefogade och svaren obetydliga men genom att inte ens ha med en liten diskussion om detta så lämnas i alla fall jag med en liten bitter smak i munnen även om jag gillade boken väldigt mycket.

Det är en engagerande bok. Det som stod i den gjorde mig förbannad. På människor som inte ser alla våldtäkter som lika illa. På människor som inte inser att våldtäktsmän inte behöver se ut på ett speciellt sätt för att vara skyldiga. På domstolar som frikänner bevisligen skyldiga män för att männen säger att de inte fattade vad de gjorde. Katarina Wennstams bok engagerar och väcker vrede minst sagt. Läs den. Men var lite kritisk. Det skadar aldrig.

Blogg B: Etik i medierna

Lagar, spelregler eller hederligt sunt förnuft

I Sverige har vi tryckfrihet och yttrandefrihet om än med vissa begränsningar. Detta betyder att vi har rätten att i vilken form som helst uttrycka tankar, åsikter och känslor så länge det inte handlar om t.ex. uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp. Dessa lagar anses dock inte vara tillräckliga för att kunna skydda enskilda människor från lidande och pressen har därför infört egna etiska regler, de såkallade spelreglerna. Detta har man gjort för att politikerna inte ska införa hårdare lagar.

Vart går gränsen?
I pressens spelregler står det bl.a. att man inte ska framhäva berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, religiösa åskådning eller sexuella läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. Så när det gäller fallet som togs upp i Medierna i p1 den 31 januari 2009 så vore det ju enligt spelreglerna rätt att låta bli att rapportera om de misstänkta pojkarnas religiösa bakgrund. I alla fall så länge det inte ansågs ha en betydelse i utredningen. Men så blev alltså inte beslutet på alla redaktioner. För medan en del valde att inte rapportera om denna bakgrund så valde andra att lyfta fram den. Det går alltså bevisligen att tumma på dessa spelregler. Vi har dock fortfarande yttrandefrihetens begränsningar och i detta fall kan det bli fråga om förtal eftersom uppgifterna som publicerades kan komma att utsätta de misstänkta för andras missaktning. Speciellt när man publicerar utdrag från en av de misstänktas bloggar som gör att man genom en snabb sökning på Google faktiskt kan hitta vem den misstänkte är. Detta bryter även mot spelreglerna som lyder: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd” samt ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger”. Pojkarna var ju i detta läge fortfarande inte dömda och framförallt var inte motivet hat det främsta spåret i utredningen. För även om de misstänkta hyste sådana åsikter så behöver det inte betyda att det var dessa som var orsaken till dådet. Och att koppla ihop hat med religiös bakgrund eller extrema åsikter kan nog vara vanskligt. Jag tillhör den skaran som skulle vänta med att rapportera om pojkarnas religiösa bakgrund till det faktiskt ansetts som viktigt i utredningen. Även om det är synd att det ska behöva vara så, så drar människor ofta hela folkgrupper över en kam och genom att koppla ihop religionen med denna typ av våldshandlingar så skapar det nog onödigt bränsle till religiösa spänningar. Jag kan då tycka att medierna har ett ansvar att undvika det så länge det går. Men samtidigt menade ju Jan Helin, ansvarig utgivare för Aftonbladet, i programmet att genom att inte rapportera om pojkarnas baggrund så gör man sådana här frågor till ett ännu större problem. Kanske är det så att genom att alltid ta upp religiösa bakgrunder så avdramatiserar man det hela? En sak som jag är säker på efter att ha hört programmet i p1 är dock att jag aldrig skulle tillåta publicering av citat från bloggen i och med att det kan avslöja vem den misstänkte är. Det drabbar nämligen inte bara den misstänkte utan även dennes familj vilket aldrig kan vara rätt. I anslutning till diskussionen om programmet i p1 vill jag också säga att jag tycker det är olyckligt att medierna har pressats till att avslöja mer genom att det ändå publiceras namn och bild på t.ex. nätet. Jag hoppas att man vågar stå på sig och hålla sig till sina spelregler så gott det går.

Vad ska medierna rapportera om?
I pressens spelregler står det att medierna ska ge en korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Men något som också lyfts fram är allmänintresset. Det är just detta allmänintresse som jag tror har lett till att redaktioner idag tummar mer på spelreglerna. Det är ett svårtolkat begrepp. T.ex. står det att man bör undvika att publicera namn om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namnet anges. Men vad är ett uppenbart allmänintresse? I Björn Hägers bok står det att det handlar om att intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov. Anders R Olsson gör samma beskrivning och menar att det alltså inte handlar om att tillfredställa medborgarnas nyfikenhet. Frågan är dock om medierna idag gör samma tolkning som dessa herrar? För att koppla tillbaka till förra inlägget så tror jag att namnpublicering hanteras olika beroende på om nyhetsredaktionen styrs av det publicistiska eller det marknadsmässiga styrfältet. Jag tror faktiskt att det är lättare att tumma på reglerna i tidningar där man vill locka läsare, men detta kanske bara är fördomar. Ska jag vara ärlig så är jag en av dem som ofta blir förbannad när tidningar svassar runt. Detta gäller såklart inte alla gånger då det används vaga benämningar utan mer när det handlar om rubriker liknande ”Nöjesprofil fast för rattfylla”. Min ilska handlar inte då om att säger de a så får de väl säga b. Nej, det handlar om att jag ställer mig frågande till varför de rapporterar om händelsen överhuvudtaget. Är det verkligen i allmänhetens intresse att veta att vem-det-nu-är har kört påverkad? Visst det kan göra att vi alla andra går runt och har en falsk bild om vem-det-nu-är men förändras det av en sådan här rubrik? Vi vet ju fortfarande inte vem det är! Nej det här är en publikfrierinyhet och ni som läste mitt förra inlägg vet vad jag tycker om dem! Dessutom är det ju här, precis som i händelsen med de misstänkta pojkarna här ovan, fler än dem själva som drabbas. Sådana rubriker leder bara till skvaller och rykten som jag tror skadar mer än gör nytta. Björn Häger skriver att människor vars agerande har betydelse för andra får tåla mer och att den som öppnar sitt privatliv för offentligheten, öppnar också för publicering om detta. Detta kan man ju tycka olika om men jag tillhör i alla fall de som anser att det är synd att nyheter om kändisars snedsteg får så mycket plats i tidningarna att andra nyheter får prioriteras bort.

Hur mycket ska medierna verkligen avslöja?
I min research inför detta inlägg kom jag in på medievärldens hemsida och fick upp en artikel där man behandlade frågan varför inte en radiopratares namn publicerats efter att denne dömts för sexuellt övergrepp mot barn när man publicerade Ola Lindholms namn till och med innan han dömdes för ringa narkotikabrott. Detta kan man ju tycka är konstigt men till skillnad från vad andra kanske tycker så ser jag det som mer problematiskt att man publicerade Ola Lindholms namn än att man inte publicerade radiopratarens. Dessutom ställer jag mig frågande till om det ens är nödvändigt att särskilt lyfta fram att det handlade om en radiopratare? Är inte det han gjort illa nog ändå? Enligt spelreglerna ska man ju inte framhäva bl.a. yrke om det saknar betydelse i sammanhanget och det ställer jag mig tveksam till om det verkligen gör i detta fall. Men som det pekats på gång på gång i detta inlägg så verkar inte spelreglerna ha så hög ställning längre, i alla fall inte på alla redaktioner. Och vad jag tycker om detta formulerade juridikprofessor Mårten Schultz så bra i sin artikel "De pressetiska reglerna tas inte på allvar" så jag väljer att avsluta detta inlägg med ett utdrag därifrån:
”Om man reducerar de skrivna pressetiska reglerna till tycke och smak, eller till ”moraliska” bedömningar så innebär det att man inte betraktar reglerna som regler. Riktiga regler har en normativ kraft. Regler ska följas. När ingen följer reglerna – utan som mest betraktar dem som trevliga målsättningar som man bör nicka litet artigt åt emellanåt – så är regelsystemet i kris.”

Blogg A: Nyhetsvärdering

Nya Triss kontra Etiopien-svenskarna

Strax innan kl. 15  på måndagen möttes jag av de här första skärmsidorna när jag öppnade apparna Aftonbladet, Expressen och Metro på min telefon:

Nyheten om att de svenska journalisterna Johan och Martin kanske har släppts ut från Etiopen är nyheten som dominerar alla tre sidorna även om det är i varierad utsträckning. På Aftonbladet har den hamnat en bit ner på skärmen och hamnar efter både JUST NU-nyheten och nyheten om hur läsarna förlorar på nya Triss. På Expressen dominerar nyheten totalt då den upptar hela första skärmsidan. På Metro upptar nyheten en stor del av första skärmsidan dock är den del i en nyhetsrulle bland andra stora nyheter.

 

Runt klockan åtta samma dag såg det ut såhär:



Nyheten om Johan och Martin är fortfarande på tapeten på alla sidor. Dock fortfarande inte överst på Aftonbladet men fortfarande totalt på Expressen. På Metro är man fortfarande i nyhetsrullen överst på sidan och nu dessutom med två sidor.

Anledningen till att nyheten om de svenska journalisterna dominerar de svenska medierna är väl inte så konstigt. Det följer i och för sig inte närhetsprincipen men fortfarande är det svenskar inblandade. Hade det handlat om två indiska journalister hade intresset säkerligen inte sett likadant ut. Såklart är det också en aktuell händelse även om det fortfarande på måndagen är ganska oklart på många håll om journalisterna faktiskt kommer släppas eller inte. Med tanke på att det är just två journalister det handlar om ger säkert också nyheten vikt då det är ett respekterat yrke. Alla frågor som har med yttrandefrihet att göra tror jag också är högt rankade på nyhetsredaktioner. Men allt detta har ju att göra med varför nyheten har blivit en nyhet överhuvudtaget, varför den ansetts viktig.

 

Jag läste i boken På väg mot medievärlden 2020. Journalistik, teknik, marknad att det är två styrfält som påverkar nyhetsvärdering. Det publicistiska styrfältet väljer ut nyheter efter vad de anser är viktiga nyheter. Det marknadsmässiga styrfältet väljer ut nyheter efter vad de tror publiken vill läsa. I och med dagens utveckling av interaktiva medier där redaktioner direkt kan se vilka artiklar som är populära på internet så menar man i boken att det marknadsmässiga styrfältet har tagit över.

Om man nu ser på hur det såg ut på de olika apparna så kan man utifrån detta ana att man på Expressen styrs mer av det publicistiska styrfältet där man väljer att fokusera helt på de svenska journalisterna på första skärmsidan. Aftonbladet däremot kan man ana styrs mer av det marknadsmässiga styrfältet då de kör på en enligt mig ”publikfrierinyhet” med Trissnyheten. I och för sig kanske man också kan klassa denna nyhet som viktig då den i praktiken säkert kommer påverka fler personer än att de svenska journalisterna kommer att få lämna Etiopien. Att de får komma hem kanske egentligen mest är skönt för dem själva och deras familj.

I Metro är det lite svårare att se vad det är som styr. I nyhetsrullen som jag antar är där de högst prioriterade nyheterna hamnar finns strax in kl. 15 förutom nyheten om journalisterna rubrikerna: Frankrike hoppas på flickan, Ny sorts bedrägeri: ”Billköparen”…, Svenska spel vinner på nya trisslotterna och Miljöpartiet förlorade i ny valundersökning. Här finns alltså många typiska nyhetsrubriker men också trissnyheten. Det som skiljer Metro från Aftonbladet är dock vinkeln man valt på rubriken. Medan Aftonbladet körde på att trissköparna förlorar så kör Metro på att Svenska spel vinner. Vilket som är mest publikfrieri är kanske inte självklart men jag tror mycket på den första.

Dock är det ju så att alla tre tidningarna är beroende av sina läsare för att överleva. De lever på sina lösnummer och annonsplatser så egentligen borde kanske det marknadsmässiga styrfältet märkas mer på alla håll. Dock är jag inte så insatt i vilken betydelse just apparna har för företagens överlevnad men vad som syns där speglar nog ganska mycket det som syns på hemsidorna eller för all del i tidningen också. Dock tror jag inte att det marknadsmässiga styrfältet någonsin kommer ta över nyhetsvärderingen totalt i någon tidning. Tidningarna måste ändå ge ett seriöst intryck och verka objektiva för annars blir det nog svårt att hålla kvar de flesta läsarna. Man läser ändå nyhetsappar m.m. för att få en hyfsad bild av vad som händer i världen och inte bara för att veta vem som förlorar på att triss blivit dyrare.



Testing.

Hej och välkommen, trevlig läsning och allt såntdär!